George Stephens
Gunnar Olof Hyltén – Cavallius
Råttan
Det var en gång en konung, som hade tre söner. De bägge äldste voro redan tämligen till ålders, stora och starka samt riktiga översittare mot vem, de trodde sig kunna råda på. Däremot var den yngste ännu helt späd och av milt sinnelag, så att han inte kunde försvara sig mot de bägge andre.
Som han nu såg, att det alltid var han, som fick lida orätt, blev han skygg, drog sig undan till spiselgruvan och satte sig att gräva i askan. Men inte en gång där fick han vara i fred, utan hans bröder sökte rätt på honom, fördärvade hans lek och kallade honom på spe för Askepjasken.
Det stod så en rund tid om, och prinsarne vuxo upp till raska ungersvenner, alla tre. Då lät konungen en dag kalla dem inför sig. Ja, bröderna gingo, staddes för sin faders hög säte och frågade, vad han hade att befalla.
—Jo, sade konungen, I aren nu komne så till ålders, att det blir tid att tänka uppå giftermål. Dragen därföre bort och fresten eder lycka. Men detta gulläpple skolen I giva, var åt den mö, I fästen eder.
Därmed gav han dem var sitt gulläpple. Nu kan man tro, att prinsarne blevo inte litet glada. De skyndade ut och lagade sig till, var som bäst kunde. Men när de bägge äldste konungasönerna fingo präktiga sadlar och gångare och allt annat, som kunde hövas till en friarefärd, fick den lille minste prinsen varken häst eller sadel, utan måste gå till fots. Häröver blev han mycket bedrövad. Men bröderna bara gäckades med hans sorg och sade, att det gällde just detsamma, om han for eller stannade kvar. Han kunde ändock aldrig skaffa sig någon fästemö.
Konungasönerna drogo nu åt var sin led, de bägge ...
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Go to begin of the document
Go to previous page
Go to next page
Go to the end of document
