Magistrarna i Österås
Oscar Levertin
Elektronisk utgåva av Lisa Hallingström
Kapitel I
Kapitel II
Kapitel III
Kapitel IV
Kapitel V
Kapitel VI
Kapitel VII
Kapitel VIII
Kapitel IX
Kapitel X
Kapitel XI
Kapitel XII
Kapitel I
När midvinter stundade och dagarna blevo korta, lämnade Asvar sin hustru Engun i sin faders vård och vandrade för att gästa vänner och fränder vid älvarna i Söderlandet. Ty på Österåsen, där han själv bodde, var snötiden öde och lång. Ständigt strök vinden lika tungt över Mälarens is. Blott med möda hindrade männen yrsnön att täcka de från varandra spridda stugorna, som lågo längs strandnäset med grundstockarna djupt ner i jorden. Oskiljbara från varandra gingo dagarna med vård om boskap och härd, och när målet var över, tröt talet och tanken somnade i den kvava röken från eldstaden. »Nattvärn», den svartkrusiga vakthunden, gitte icke skälla, men låg morrande sträckt över avskrädena i kolen invid glöden. Den gamle med vita hårkransen under skinnmössan satt med krokiga ben och stödde mot knäet en lerkanna, vilkens grepe och hals han sirade. Det skulle bliva fadersarv till barnen. Stadigt satt musselskalet, med vilket han ristade, i knothanden och med flintspånet punktade han ett nät av linjer, liknande de maskor, över vilka han åldrats, städse förgäves väntande skattfångst, när han drog ur sjön dagens förråd av id och sik. Engun, den unga kvinnan med det ljusa håret böljande till bältet, sjöng sakta för sig själv solblomstrets sång, intill dess stämman tröttnade och bröstet blev tomt. Handen, som höll träklykan, på vilken hon spann sin ull, domnade. Hon såg på Asvar och längtade till natt. Men Asvar märkte intet. Han högg så gnistorna flögo kring spjutspetsen, på vilken han arbetade med mejseln. Blodet dånade i hans ådror. Allt otåligare spändes armens senor, medan flisorna röko kring flintan.
Men när det ...
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Go to begin of the document
Go to previous page
Go to next page
Go to the end of document
